Stunden då jag insåg att vi inte längre är vänner, telefonsamtalet som sade att min farfar är död, stunden jag blev tillfrågad som gudmor, Ja:et vid altaret vid prästvigningen, samtalet på sjukhuset med ungdomen som skadat sig allvarligt, att säga godnatt åt sitt barn, körens gemensamma klang, blicken när jag såg en bekant i ett främmande land, att få välsigna en konfirmand, att uppleva ordet tack, att inse sig skrika av ilska, att dela skrattet, att känna en hand mot din axel, att få en kram, att tiga, att skaka, att få en insikt, att känna sig bedragen, att uppleva tid. Att känna att någon förstår en. Att en barndomsvän tar kontakt 20 år senare. Att följa med hur en vän kämpar emot cancern. Stunden då jag känner trötthet i kroppen av allt närvarande lyssnande. Känslan av ett lättare hjärta och ett leende på läpparna.
Den goda dialogen är mer än ord. Den handlar om att inbjuda den andra till samtalet, ge plats och att lyssna på ett sådant sätt att den andra vill tala. Här ligger en utmaning. Mitt kroppsspråk talar emot orden; jag lyssnar. Jag knyter armarna i kors och blir kvar på min plats. Höjer försäkerhets skull min stol och säger samtidigt vad vill du? Eller den andra varianten, du kommer in i rummet, står rakryggad och talar med hög stämma utan att blicka ut över rummet. Du fäster din blick på en punkt och viker inte från den, samtidigt som du hör dig själv säga klichéer och ord som inte är förankrade i stunden.
Vad är då ett gott samtal?
Jag tänker ofta att det handlar om att möta varandra på samma våglängd. Att hjärtat och hjärnan får vara jämsides delaktiga och närvarande både när man talar och lyssnar.
Jag har från tidig ungdom vant mig vid att knäböja mig ner till samma höjd som hen jag talar med. Detta gäller såväl barn som personer som ligger i en säng eller någon som sitter på en stol och inte kan resa sig. På detta sätt ser vi varandra, och då handlar samtalet om mer än ord. Inte lämna dörren på glänt så att någon annan kan komma in utan ge ramar för samtalets längt och sedan stänga ut allt det andra.
En annan viktig sak är att ange tidsramar om man har en tidtabell, och sedan lämna klockan utanför samtalet. Tänk att få berätta hela sin berättelse, från början till slut, utan att känna press. Eller från andra vyn; att kunna lyssna på en hel berättelse utan att fokusera på någonting annat. Det här är för mig ömhet. I ett sådan samtal hinner jag både reflektera kring det som sägs samt kring mig själv.
En god dialog kan såväl ha en agenda som vara spontan. Det handlar om att skapa trygghet i stunden och låta öppenheten vara en gäst. Ofta kan det vara svårt att vara öppen, för vi bär med oss våra förutfattade meningar om varandra och på så sätt begränsar vi den andra. Under de omständigheterna kan det verkligen vara svårt att utbyta idéer och ha en öppen växelverkan i samtalet.
Slogan i kyrkans samtalstjänst är “för dig i förtroende”. Jag har burit med mig dessa ord i två år, och de ingjuter respekt och kärlek till medmänniskan. Målet med alla samtal är att mottagaren blir styrkt och inte tvärtom. Kyrkans samtalstjänst inbjuder oss till öppet samtal, där alla får uttala sig och ställa frågor kring livet utan att det antecknas i någon journal.
Inbjudan till samtalsstödet erbjuds.
Vi finns här för dig! Koncentrerade och all fokus på dig som tar kontakt.
Frågan är hur vi skall kunna ingjuta förtroende i dem som skulle må bra av att få samtala. Utmaningen till en god dialog finns ändå kvar och måste varje gång skapas när vi tar kontakt med varandra. Utmaningen ligger i att skapa en stund där våra sprickor får plats och nya synsätt kan komma in. Då öppnas ett nytt perspektiv, en ny erfarenhet och man når till en plats dit ingendera visste att man kunde nå.
Sara Grönqvist