Göran Hellberg – idrottspräst och sjukhuspräst, en uppmuntrare

Kirsti Aalto, översättning Johan Hellberg

Till läsaren

”Han hade förmågan att bemöta var människa han träffade så att den människan fick just det hon eller han behövde av honom i precis det skedet av den personens liv.” – Så beskrev hans äldsta dotter Maria sin pappa, idrottsprästen och själavårdaren Göran Hellberg (1937 – 2021).

Prosten Göran Hellberg dog den sjunde april 2021 i en ålder av 84 år. På grund av coronarestriktioner begränsades jordfästningen i Karis kyrka till den allra närmaste släkten. En stor skara vänner, kolleger, och bekanta följde rörda med jordfästningen via streamingtjänst. Ärkebiskop emeritus John Vikström jordfäste sin svåger med personliga, tilltalande ordalag. Griftetalet finns i slutet av denna artikel.

Relativt snart efter jordfästningen berättade Maria att hon hade gått igenom familjens arkiv med sin fars tal, predikningar och föreläsningsmaterial som sparats i årtionden. Detta material verkade be om att bli genomgånget och bevarat för kommande generationer. Då uppstod idén till denna artikel, en strävan att belysa Göran Hellbergs mångsidiga arbete som präst, själavårdare och uppmuntrare.

Göran pensionerades år 2000. Då vi nu betraktar hans karriär, förflyttas vi till det förra årtusendet. Många år har förflutit. Med denna artikel önskar jag att kunna föra vidare tyst kunskap för nya generationer.

Som den karismatiska talare Göran Hellberg var behövde han inte manuskript som var ordagrant nedtecknade. Därför innehåller det funna föreläsningsmaterialet anteckningar som skrivits ner med hjälp av stödord och franska streck. Med deras hjälp kunde han hålla en rörande predikan eller en tvåtimmars lektion för hälsovårdsstuderande. Med deras hjälp talade han till idrottare eller deltagarna i en konferens om palliativ vård.

Många har beskrivit Göran som en informell, finkänslig person som behöll livsglädjen in i det sista. Prosten Leena Huovinen som har fortsatt Görans arbete som idrottspräst skrev: ”Görans liv blev fullbordat. Jag är djupt tacksam för att ha fått känna honom.” Hennes meddelande slutade med en dikt av Irja Hiironniemi:

Sitten kun
kaikki runot on kirjoitettu,
sanat sanottu, siivottu ja keitetty,
rukoukset rukoiltu, sairaudet sairastettu
Jumala sanoi:
”Nyt saat lopettaa.
Nuku vähän.
Maa on minun.
Minulle pimeys on kuin päivä.”

(Fritt översatt: Sedan då alla dikter är skrivna, orden sagda, allt är städat och kokt,
bönerna är bedda, sjukdomarna lidna, sade Gud: ”Nu får du sluta. Sov lite grann. Jorden är min. För mig är mörkret som dagen.”)

Idrottarnas själavårdare

Göran Hellberg fungerade som Finlands idrottspräst från olympiska spelen i München 1972 till VM i Paris 2003. I idrottsprästens verksamhetsberättelse 1987 skriver han:

”Idrottsprästen är en opartisk samtalspartner som har tid och vilja att stödja dem som är i behov av stöd. Detta har inneburit att glädjas med de som gläder sig och att gråta med de som gråter. Samtidigt har vi funderat över idrottens etiska frågor och över idrottens plats i livets rangordning. Idrottsprästen hör inte till den hierarki som bedömer prestationer. Varje samtalspartner är likvärdig. Uppdraget består av själavård och kräver erfarenhet och skolning i det fältet.”

Efter en utvärdering av friidrotts-VM i Rom 1987 konstaterar Göran: ”Jag hade inte kunnat föreställa mig att arbetet var så intensivt som det var. I praktiken fanns inga lediga dagar. Arbetet gjordes 8-23 dagligen genom att lyssna, aktivt följa med vad som händer i laget och avgöra var idrottsprästens hjälp kunde behövas.”

Göran var ett ypperligt fynd för jobbet eftersom han själv också var en idrottsman. Han hade spelat bandy, varit friidrottare och tävlingsseglat. Han kände till de olika grenarnas språk. Som ett tecken på tillit ville Matti Nykänen ha Göran som tolk år 1988 i Calgary vid den internationella presskonferensen.

Idrottspräst Leena Huovinen skriver: ”Görans över trettio år långa karriär som idrottspräst lämnade ett betydande spår i finländsk toppidrott. Göran fick ta del av oförglömliga, berörande stunder på tävlingsresor, läger eller vid andra mänskliga möten.” En idrottspräst har 50-60 arbetsdagar per år vid tävlingar eller läger samt 15 dagar till med paraidrottare. Göran utförde många kyrkliga förrättningar runtom landet under många års tid. Åtskilliga idrottare har bett honom uträtta vigsel, dop eller begravning i deras familjekrets.

Leena Huovinen fortsätter: ”Många tilltalades av Görans öppna sinne, varma humor och okonstlade sätt. Det var lätt att ta kontakt med honom. Ledsagad av Görans
berörande och färggranna berättelser var det möjligt för mig att full av förtröstan inleda min karriär som idrottspräst. Trots att han hade över trettio års erfarenhet bakom sig uppmuntrade han mig att finna mitt eget sätt att göra detta jobb. Han var klok och visste att jag kan ta min egen plats. Görans viktigaste råd var att idrottsprästens uppgift i laget är att finnas till förfogande men att inte vara påträngande och att varje människa är viktig och värdig vare sig hen har medaljer runt halsen eller inte.”

Pastor Sanna Kauppinen från Joensuu är medlem i kyrkans idrotts- och sportdelegation samt i Joensuu Sportakademis expertnätverk. Hon skriver: ”Jag träffade aldrig Göran Hellberg men han har haft stor inverkan på mig och har inspirerat mig då jag sökt ställen där jag kunde tjäna som kristen och präst. Jag har hört så mycket gott om honom, mer än om andra. De möten som jag har hört om är fyllda av värme, respekt för andra människor, förmågan att hitta de rätta, diskreta orden och ställen att tjäna i idrottskretsar. En bild har tagit form av en människa, en präst som har haft förmågan att vara närvarande, diskret och ändå till hands. Detta måste vara medfött och djupt förankrat i personligheten, en gudagåva, en välsignelse.”

Sanna Kauppinen fortsätter: ”Då Göran gick i pension och avslutade sin uppgift som idrottspräst var det självklart för idrottsvärlden och kyrkan att man behövde en efterföljare till uppgiften. Med sin närvaro, sitt intresse och sin värme banade han väg för en plats i samhället där kyrkan kan tjäna väl. Göran har varit en nutidens Johannes Döpare, en pionjär för kyrkans arbete.”

Idag har kyrkan många anställda som går fram på den utstakade vägen och som fungerar en del av sin tid som idrotts- och sportpräster, motionsagenter, medlemmar i idrottsakademiers expertnätverk, i samarbete med idrottsföreningar, i fadderverksamhet, i krisarbete eller engagerade för trivsel på arbetsplatsen inom idrottsvärlden – eller som stöd på idrottsinriktade skriftskolläger, vid idrottsevenemang och inom mental träning.

Sanna Kauppinen arbetar som församlingspräst i Joensuu församling. Hennes arbete fylls till en del av arbete i idrottsvärldens stödgrupper både nationellt och i Joensuu. Idrottsvärlden är bekant för henne genom vänner, bekanta och de egna barnens fritidsaktiviteter.

Hon berättar: ”Som dansare förstår jag den fysiska realiteten inom idrotten. Så skulle det inte vara utan Göran; han var min inspiration. Hans förebild har gett mig modet att knacka på sådana dörrar inom mitt yrkesliv som jag annars inte hade sökt mig till.”

Hon fortsätter: ”Min syster är gift med tävlingsgångaren och tränaren Valentin Kononen. Vi har talat om Göran vid många tillfällen. Alltid då vi talar om Göran så är det i en påtaglig anda av uppskattning och värme. Då vi hörde om Görans bortgång sade Vallu: ”Göran var en verkligt fin människa.” För många år sedan talade Vallu och jag om idrottsprästens uppgift och om Göran. Då frågade Vallu: ”Har du träffat Göran?” Jag svarade nej. Vallu tittade på mig och sade: ”Det borde du!”

Valentin Kononen berättar: ”Göran var med som idrottspräst på mina mästerskapstävlingar och olympiska spel i elva års tid (1990-2000). Mina första minnen är från friidrotts EM i Jugoslavien år 1990. Jag stötte ihop med honom i en het trappuppgång i vårt hotell då han bar vattenflaskor av glas till våra idrottare. Han erbjöd en del av dryckerna till mig och tillade vänligt att han kunde hämta mer drycker vid behov. Jag var överraskad och tagen av att jag som gröngöling i tävlingarna fick sådan assistans. Denna enskilda berättelse beskriver väl Görans roll och inställning som en del av det finska laget. Han stod alltid till förfogande för alla idrottare vare sig det var i tider av triumf eller besvikelse. Dessutom delade han med sig små ljusglimtar för alla i tävlingstruppen till exempel i form av dricksvatten.”

Görans arbete som idrottspräst fick mycket publicitet genom åren. Han fick också en hel del utmärkelser. Han fick sisukniv nummer 5 i olympiska spelen i Atlanta 1996. År 2018 under Finlands Idrottsgala fick han priset för livsgärning.

Idrottsprästens betydelse behandlas i två finskspråkiga pro gradu -avhandlingar. Den första är en i religionsvetenskap från 1997 (Turun Yliopisto). Där skriver Nina Isometsä om sin undersökning ’Prästen vid sidolinjerna av idrottsevenemang. Göran Hellbergs verksamhet och målsättning som Finland olympiska lags idrottspräst.’ Den andra är från 2019 (Helsingin Yliopisto), skriven av Nico Siekkinen: ’Idrottspräster som stöd.’ ’Idrottares och medarbetares erfarenheter gällande idrottsprästers stöd vid olympiska spel.’

Finlands television gjorde år 2006 ett halvtimmes program Kisapappi (Idrottsprästen) om Göran som en del av serien Tosi tarina (Sann historia). Programmet visades i repris den 18.4.2021, samma dag då Göran jordfästes i Karis kyrka. I programmet begrundar Göran idrottens betydelse och de krav den ställer på toppidrottare. Han summerar: ”Man måste alltid komma ihåg att trots allt är idrott lek.”

De sjukas och döendes själavårdare

”Bär varandras bördor, så uppfyller ni Kristi lag” (Gal 6:2). Med dessa ord från Galaterbrevet inledde Göran radions morgonandakt 19.9.1977. I dessa ord kristalliseras hans syn på själavårdsarbete. Han bar på de sjuka och döende patienternas bördor och hjälpte deras närmaste som ledande sjukhuspräst först i Karleby (1971-1975) och sedan i Åbo (1984-2000).

Som präst på canceravdelningen vid Åbo universitets centralsjukhus betonade Göran Hellberg redan för trettio år sedan att ingen patient som har diagnosticerats med cancer får åka hem utan att någon först har diskuterat med patienten i fråga. Detta berättade läkaren Anneli Vainio. – Tyvärr försummas detta råd även idag.

Då Göran talade om vården av en döende patient poängterade han alltid att ingen får dö i tysthet, i smyg, utan att man behandlar temat genom diskussion med patienten. I Åbo utbildade han frivilliga stödpersoner för hospiceverksamhet år 1984 under en kurs ordnad av Sydvästra Finlands Cancerförening (Lounais-Suomen Syöpäyhdistys).

Denna grupp av sexton frivilliga var de första som någonsin skolats i Finland. Då talades ännu om hospice-frivilliga. Ordet saattohoito (vård i livets slutskede) togs in i finska språket två år senare.

Kirkon sairaalasielunhoidon keskuksen AIDS-työryhmä 1988

Under åren 1988-89 var Göran Hellberg tf generalsekreterare för kyrkans central för sjukhussjälavård, min närmaste kollega. Seppo Häyrynen förberedde då grundandet av föreningen Hiljaisuuden ystävät (Tystnadens vänner). År 1988 inledde Terhokoti sin verksamhet. Man önskade en sjukhuspräst. Göran och jag förde förhandlingar om ärendet i Terhokoti. Snart fick Terhokoti faktiskt en sjukhuspräst på deltid genom Helsingfors kyrkliga samfällighet. Även idag har Terhokoti en sjukhuspräst för döende och deras anhöriga.

I Kyrkpressens kolumn Sorgen är här 1989, skrev Göran: ”Att vara människa innebär att leva bland förluster. Förlusterna hör till undervisningsplanen i livets skola. Ingen av oss undviker dem. Varje personlig förlust tvingar oss att mer eller mindre motvilligt avstå från något. Det betyder att vi på upptäcktsfärden genom livet inte bara finner våra resurser utan vi möter också vår begränsning. Hur vi handskas med våra förluster och vår begränsning är avgörande för vårt mognande som människor. Vi kan inte bli hela individer om vi försöker halka förbi livets svåra realiteter. Vår helhet, alltså vår hälsa, är beroende av om vi ger oss en chans att mogna mitt i det svåra, att arbeta oss igenom sorgen eller förlusten.”

Han fortsätter: ”Att ge sig själv en chans att sörja sig till hälsa är det som vi på trons område kallar för vetekornets väg. ”Om inte vetekornet faller i jorden och dör, så blir det ett ensamt korn, men om det dör, så bär det mycken frukt” (Joh. 12:24). I behandlingen av vår sorg dör vi bort från en del av livet. Vi begraver den biten och detta kan befria oss att hitta nya vägar, nya möjligheter på andra sidan sorgen.”

Kolumnen fortsätter: Göran berättar om ett hospicehemprojekt som Sydvästra Finlands Cancerförening och Åbo stad planerar. Han hänvisar till hospicehemmen i Helsingfors och Tammerfors vilka inlett sin verksamhet och säger att Åbo behöver ett eller två hospicehem. – Här var Görans prognos riktig: år 2021 fungerar hospicehemmet Karinakoti och hospicevårdenheten vid Kaskenlinna sjukhus i Åbo.

Göran beskriver två arbetsformer inom Åbo kyrkliga samfällighet där man möter sörjande. Familjerådgivningscentralen har ordnat diskussionsgrupper för personer som nyligen har gått igenom en skilsmässa och vill behandla saken i en kamratstödsgrupp. Sorgegrupper har grundats för personer som nyligen har mist en familjemedlem eller en närstående. – Denna arbetsform hör idag till den regelbundna verksamheten i de flesta församlingar.

Kolumnen avslutas med en viktig angelägenhet. Göran plockar fram stödet av sörjande efter begravningen. ”Dessutom strävar man till att inte lämna de sörjande ensamma efter begravningen. Här behöver vi se över vår begravningskultur. Vi skickar telegram, brev och blommor till de sörjande, men sedan lämnar vi dem ensamma. Ändå är det först en tid efter begravningen som sorgen börjar kännas i vardagen och då borde den också få bearbetas.”

För boken Palliatiivinen hoito (Palliativ vård) , Duodecim 1998, skrev Göran en artikel om existentiell smärta. Han presenterar centrala aspekter om vård av döende patienter baserat på hans arbete som sjukhuspräst. Han inleder med döden som ett hot, vilket utmanar människan till att bearbeta vardagen och växa. I allra bästa fall kan detta hot leda till en möjlighet till mognad. Viktigt är att man tar den sjukas erfarenhet på allvar, att man inte lämnar den sjuke ensam i sin kamp bland de viktigaste frågorna om vår existens.

Göran fortsätter: ”Då man söker efter trygghet och mening nära en hotande död, klarar sig människan inte ensam. Den sjuke behöver människor som vågar vara närvarande och lyssna.” – Han lånar William Lynchs tanke om att hopp inte kan uppnås ensam; det anknyter alltid till en gemenskap. Denna gemenskap kan vara familj, släkt, församling, folkgrupp, hälsovårdsväsendet eller bara två människor, vilka kämpar på, går framåt för att hitta en väg trots svårigheter. I vård i livets slutskede utmanas vi, både av patientens tillstånd och av vår strävan till att ge en god vård, att komma närmare den döende.

Och vidare: ”Hospicevård kan inte endast begränsas till interaktionen mellan patienten och vårdaren. Man bör ta i beaktande patientens närmaste både som en tillgång i vården och som människor som själva behöver stöd och vård i processen. Hälsovårdsenheten klarar av detta endast med hjälp av ett mångprofessionellt team. Förutom detta behöver hospicevården frivilliga, utbildade stödpersoner.”

Göran beskriver hospicevård som vård av fyra smärtor: vård i livets slutskede är vård av fysisk, psykisk, social och existentiell, andlig smärta. Det är symptombaserad, palliativ vård som strävar till patientens största möjliga livskvalitet.

Intressant nog kopplar Göran sorgen till existentiell smärta. Han betonar sorgens familjebetingade dimension: för familjen och släkten innebär döden ett sönderfall av familjesystemet. Ur familjens synvinkel fortgår sorgeprocessen stegvis: efter att familjestrukturer har fallit i bitar, följer olika metoder för överlevnad. Sedan regleras och struktureras familjesystemet på nytt. Efter att resurserna har omprövats följer en ny balans.

En utvärdering av sitt livs landskap och en redovisning av livet är viktigt för många döende. Göran lånar ett exempel av Tony Walter: En 59-årig man var på väg hemifrån till en canceroperation. Han bad ledsagaren att köra upp på den högsta kullen i hans hemstad. Därifrån syntes hela dalen där han vuxit upp och där han tillbringat största delen av sitt liv. På den utkiksplatsen berättade han om sitt livs viktigaste erfarenheter. Han sade farväl till sitt liv före operationen som gjordes för sent. Mannen dog under operationen.

Då en människa granskar sitt liv frågar denne inte enbart: Vem är jag? utan även Vem var jag? Göran framhäver att god vård innebär att ge plats, tillräckligt med rum för den sjukas livsberättelse, narrativ. För att vi ska kunna mogna till och möjligen även acceptera döden behöver vi minnesarbete. Varje vårdenhet bör inbegripa detta minnesarbete i den döende patientens vårdplan.

Sorg är en smärta som människan känner då denne håller på att eller redan har mist en kär person. Efter att döden trätt in är förlusten ett faktum: en närstående har dött men är fortfarande en del av den sörjande. Detta kallas hemlös kärlek. En själavårdare bör veta hur man behandlar detta. Göran konstaterar att själavårdarens uppgift inte är att få den sörjande att bli av med sorgen. Den som blir hjälpt ska få känna att dennes kärlek är äkta; målet är att den integreras i den sörjandes liv. Någonting värdefullt överlever fastän den andra är bortgången. Kärleken försvinner aldrig.

I artikeln berättar Göran om en undersökning som han utförde i Åbo med deltagare vid en rehabiliteringskurs arrangerad av Sydvästra Finlands Cancerförening år 1986. 88 patienter tog del i undersökningen. Den visade att alla patienter i något skede av sin sjukdom hade funderat över livets grundläggande frågor och även känt existentiell smärta. Ju längre behandlingen hade fortskridit, desto större behov hade patienterna att ta del av beslut gällande vården samt berätta om sina känslor och erfarenheter. – Undersökningen i fråga har inte publicerats; den hittades inte i Sydvästra Finlands Cancerförenings arkiv.

Näst beskriver Göran den döendes själavård. Ofta strävar patienten efter trygghet och önskar traditionell själavård: bön, bibelläsning eller högläsning ur en andaktsbok, sjungande av psalmer och visor eller att lyssna på musik. Ofta räcker stilla samvaro. Efter döden önskar de anhöriga ofta en bönestund i sorgen eller avskedsandakt.

Bönestunder och kyrkliga förrättningar hör till sjukhusprästens yrke. Religiösa ritualer är viktiga då man bygger upp en atmosfär av trygghet och hopp. Vid nattvarden känner människan en förbindelse med de som gått hän. Det förgängliga möter det eviga. Då han skriver om hopp lånar Göran av Vaclav Havel: ”Hopp är inte optimism. Det innebär inte att jag är övertygad om att någonting går väl. Det är snarare det att jag finner innebörd och mening hur än det går.”

Göran talar om hur viktigt det är med professionell distans. Han konstaterar att existentiell smärta lätt kan smitta av sig på dem som vårdar patienten. Det händer speciellt då den vårdande personen har obehandlade områden i sitt liv gällande problematiken kring att känna sig övergiven, kring förlust eller död.

I alla former av vårdarbete bör professionella och frivilliga stödpersoner ta hand om sitt eget fysiska, psykiska, sociala och andliga välmående. I vård i livets slutskede är det ännu viktigare. Göran yttrar: ”Vi konfronteras med svåra och tunga företeelser. Vi axlar ofta sådan information om patienten som är svår att bära. Vi är tvungna att uppleva en slags container-funktion i vår egen person. När är det dags att dela med sig vetskapen om en allvarlig diagnos? Hur ska man dela dramatiska nyheter med de anhöriga?”

Göran fortsätter: ”Det lönar sig att utveckla stödsystem som möjliggör rekreation eller erbjuder ett forum där vi kan tala om arbetets påfrestningar. Viktiga stödformer är vidareutbildning, möjligheten till konsultation, egen psykoterapi, själavård och arbetshandledning.”

Artikeln om existentiell smärta avslutas med en dikt av Lauri Rauhala:

”Kypsyminen on surun historiaa,
jossa etsimme jotakin uutta,
ja uuden löytämisen ilo voittaa vähitellen
menetyksestä aiheutuneen surun.”

(Fritt översatt: Mognande är sorgens historia, där vi söker något nytt, och småningom övervinner glädjen av att finna något nytt den sorg som förorsakades av förlusten.)

Utbildaren och arbetshandledaren

På Kristi himmelsfärdsdag, några veckor efter jordfästningen, kom Görans barnbarn
Sara Kanu till mig med en väldig väska full med sin morfars utbildningsmaterial. Hon berättade att barnbarnen flera gånger hade bett morfar/farfar att skriva en biografi; han skulle ju ha så mycket att berätta. Svaret var alltid det samma: allt som man hör i själavård och arbetshandledning är konfidentiellt. Man måste tiga om det.

Den tunga väskan innehöll inga rapporter om handledning. Den var fylld av artiklar, overheadbilder, sammanfattningar och snabbt gjorda skisser. Ett par pärlor fanns med bland materialet, några tal på svenska och finska som Göran hade skrivit själv. Transparangerna från utbildningstillfällen var på fyra språk: svenska, finska, engelska och tyska; Göran talade alla fyra språk flytande.

Några teman återkommer genom åren: sorg och död, vård i livets slutskede och palliativ vård, stöd av anhöriga och anställda. Under årens lopp skiftade tyngdpunkten alltmer mot stöd av arbetsgemenskapen, burnout och vederkvickning.
Fortbildnings- och kursprogrammen visar att Göran utbildade på olika håll i Åbo ärkestift, Borgå stift, i många idrottsinstitut och kurscentraler. Även i Sverige vid St Lukas stiftelsen, där man utbildar själavårdare och psykoterapeuter, undervisade han i själavård.

Göran var rektor vid kristliga folkhögskolan i Nykarleby 1975-78. Ett av sina tal har han gett rubriken Livet och lärande. Han inleder med att berätta om en elev som går omkring på gården och betraktar byggnaderna. Pojken säger med stor beundran: ”Det här är ett kulturellt ställe med arkeologiska byggnader!” Omgivningen hade gjort stort intryck, och under studietiden hittade pojken sin egen väg, växte som människa. För att understryka betydelsen av livslångt lärande citerar Göran Eino Leinos dikt: ”Saimme Luojalta langat vaan, ja Luojalta käskyn: puno!” (Fri översättning: Gud gav oss endast tråd och Gud gav ordern: väv!)

Han fortsätter: ”Människans lott är det livslånga sökandet. Hon nöjer sig inte med att veta vem och hurudan hon är. Hon vill också veta varför hon är. Själva lärjungaskapet är en kallelse att söka. Lärjunge är inte den som är färdig eller den som tror sig veta alla svar. Lärjunge är den som är villig att lära sig, den som vill söka, den som vågar diskutera, ifrågasätta, samtala liksom lärjungarna på Emmausvägen. I sin ärliga kommunikation, när de vågade ställa svåra frågor, märkte de plötsligt att Jesus gick med dem på vägen.”

Sjukhusprästen och arbetshandledaren Pekka Leppänen var en nära kollega till Göran i Åbo mellan åren 1984 och 2000. Han berättar: ”Jag gick igenom mina mappar och anteckningar från olika skolningar. Jag hade kvar en hel, tjock mapp med föreläsnings- och nedskrivet material från Görans föregångare Jouko Hallia. Det fanns två mappar av Matti-Pekka Virtaniemi. Göran hade efterlämnat två kopior på två-tre sidor var: en amerikansk text om vad som händer åt människokroppen vid korsfästning och en svensk artikel om traditionen kring liktvättning. Jag kommer ihåg hur han delade ut dessa kopior åt oss kolleger efter att han fått dem som en kuriositet.

Från utbildningar kommer jag ihåg hur Göran steg upp från var han suttit bredvid mig och började tala. Några huvudpunkter dök upp på overheadbilden under talets gång men tyngdpunkten under hela föreläsningen låg vid interaktionen med lyssnarna. Han observerade publiken och temat skred vidare enligt den respons han fick. Hela föreläsningen var präglad av intensiv interaktion.

Göran observerade lyssnarna och var beredd att ändra på sitt budskap så som situationen krävde. Sådant kan ingen föreläsare som förlitar sig för mycket på sitt färdiga material. Han hade dock färdigt material för att klargöra vissa punkter. Vi andra som var med och dra kursen lät honom gärna sammanställa grupparbeten och individuella uppgifter.

Om arbetshandledning har jag mycket lite att säga. På grund av arbetshandledningens konfidentiella och personliga karaktär diskuterades ämnet i allmänhet inte. Vi visste inte hur många var och en av oss hade att handleda. Göran klagade ibland på att han hade problem med att hålla det stora antalet av handledda i styr. Det var svårt för honom att säga nej. Vi, hans kollegor, kommer inte ihåg att Göran någonsin skulle ha ha blivit arg, höjt på rösten eller kritiserat någon rätt ut.”

Som arbetshandledare använde Göran sig av Irja Kilpeläinens metod, en patientcentrerad arbetshandledning inom själavården. Tyngdpunkten låg på patientens berättelse, om vilken den handledda skrev en noggrann rapport för arbetshandlednigstillfället. Då denna rapport behandlades kunde den handleddas uppfattningsförmåga och professionalitet stärkas. Under årens lopp använde Göran sin kunskap och sina färdigheter som arbetshandledare både inom kyrkan och hälsovården.

Outi Ruohola, en sjukhuspräst från Åbo, skriver: ”Göran har varit och är den bästa förmannen under hela mitt arbetsliv. Jag är tacksam att jag har fått växa till som sjukhuspräst under hans ledning. Han var ömsint, vis, och litade på oss kolleger. Han understödde och trodde på oss. Han försvarade sin arbetsgemenskap. Han hade humor, var hjälpsam och intresserad av oss och av människor i allmänhet. Det var lätt att umgås med honom. Vårt arbetsteam gjorde även mycket tillsammans på vår fritid. Vi hade privilegiet att på första raden lyssna på berättelser då han kom tillbaka från resorna som idrottspräst från alla världens hörn. Det var virtuellt resande före corona!”

Som ung, nybakad sjukhuspräst blev Outi Ruohola ombedd att gå till avdelningen där föräldrarna till ett barn som dött i livmodern väntade. Osäker och spänd vågade hon trycka på summern till Görans arbetsrum, fastän det visade upptaget. Outi berättade om sin ängslan, till vilken Göran genom dörrspringan svarade ömt och uppmuntrande: ”Du klarar dig nog. Du kan nog!”

Det var bästa möjliga arbetshandledning vid det tillfället. Ett tecken på förtroende som ger luft under vingarna.

Sanna Kauppinen skriver: ”En gång träffas vi på andra sidan, där Göran och andra medlemmar av Guds familj väntar på oss. Då får jag möjligheten att tacka honom ansikte mot ansikte för hans inflytande på mitt liv. Till dess får jag av Guds nåd försöka lära mig samma konst som Göran kunde att vara närvarande och finkänslig, att gång efter annan på nytt inspireras av de berättelser som blir kvar i människohjärtat.”


Intervjuer
Maria Grönmark, Göran Hellbergs dotter, Karis
Ann-Britt Hedman, prost, Borgå
Leena Huovinen, idrottspräst, Helsingfors
Jari Isometsä, skidåkare, kundchef, Vichtis
Valentin Kononen, tävlingsgångare och tränare, Vanda
Sanna Kauppinen, församlingspastor, Joensuu
Pekka Leppänen, sjukhuspräst och arbetshandledare, Åbo
Marja-Leena Meller-Mattila, prost, Åbo
Outi Ruohola, sjukhuspräst, Åbo
Olli-Pekka Silfverhuth, kyrkoherde, idrottspräst, Birkala
Ulla Ullgren, sjukhuspräst, Helsingfors
Anneli Vainio, läkare, Esbo
Ville Viitanen, verksamhetsledare, Sydvästra Finlands Cancerförening
Matti-Pekka Virtaniemi, teologiedoktor, Träskända

Skribenten är Kirsti Aalto, prost, pensionerad chef för sjukhussjälavård, Kyrkostyrelsen, kirsti.m.aalto@gmail.com
Översatt till svenska av Johan Hellberg, Görans son


John Vikström, Kärlekens omtanke

Griftetal vid Göran Hellbergs jordfästning i Karis kyrka 18.4.2021

När vi idag tänker på och minns Göran är det kanske någon speciell minnesbild som vi ser, en bild som på ett speciellt sätt uttrycker något av det som var utmärkande och typiskt för Göran, för det han sade och gjorde, för hans personlighet.

Skulle vi sammanställa våra och andras olika minnesbilder, skulle det bli ett ganska intressant collage med Göran i de mest olika situationer hemma och ute i kyrka och samhälle, i arbete och under fritid, i segelbåtar, skolor och sjukhus, på idrottsplatser i hemlandet och olika delar av världen.

Jag vet precis hur mitt bidrag till det här collaget skulle se ut. Det är en bestämd vy som öppnar sig från min speciella plats vid köksfönstret i stugan på Kumlinge, en utblick i riktning mot bryggan och båtarna. I en av båtarna, motorbåten Kartina, ser jag någon som böjer sig ner och jobbar med något på motorn. Det är Göran. Skulle det vara en äldre bild, skulle det vara hans far.

Texten på min minnesbild är mycket kort, bara ett enda ord, ordet omtanke. Görans liv kom att präglas av omtanke och omsorg, från början till slut. Det var inte bara båtarna och stugorna ute i Lökvik på Kumlinge som han ägnade omtanke och omsorg. Han bar på en mycket vacker omtanke om sin kära Margareta, om sina barn, barnbarn och barnbarnsbarn, om hela släkten.

Han hade omtanke om sjömän i Hamburg, omtanke om studerande och lärare vid folkhögskolan i Nykarleby och vid folkakademien här i Karis. Han hade omtanke om sjuka och döende och deras vårdare i Gamlakarleby och Åbo. Han hade omtanke om idrottare och deras ledare vid tio olympiska spel och närmare femtio internationella mästerskap.

Görans omtanke var inte bara en vacker tanke. Omtanken omsatte han i en mängd initiativ och insatser som många idag minns med beundran, tacksamhet och glädje. Ett av minnesmärkena över hans initiativ och insatser står en bit härifrån, Lärkkullastiftelsens kursgård med dess logement. I Åbo har vi ett annat minnesmärke, hospicehemmet ute på Hirvensalo, som han hade tagit initiativ till och där hans kära Margareta och hans syster Gitta kom att tillbringa sina sista dagar.

¤ Om vi skulle försöka finna inte endast en bild utan också ett bibelord som passar till minnet av Göran, vilket kunde det i så fall vara?

För idrottsprästen skulle det förstås passa med något av de bibelställen där författaren tar metaforer från den tidens idrottstävlingar för att beskriva en kristen människas liv. Jag är säker på att Göran har hållit ganska många andakter för idrottare med anknytning till något av de här bibelställena. I det andra brevet till Timoteus heter det till exempel så här:

”Jag har kämpat den goda kampen, jag har fullbordat loppet, jag har bevarat tron. Nu väntar mig rättfärdighetens segerkrans, som Herren, den rättvise domaren, skall ge mig den dagen, och inte bara mig utan alla som längtar efter hans ankomst.” 2 Tim 4:7,8

Nu har Göran fullbordat sitt lopp och kommit i mål. Enligt det här bibelordet är det inte bara en enskild löpare som har sprungit och segrat utan det är ett helt lag som får dela på segern och segerkransen, det vill säga Hans lag som den första påsken segrade över död och grav.

Den här lagtävlingen är ett stafettlopp, där Göran nu har löpt sin sträcka, tagit emot stafettpinnen och gett den vidare – gett den vidare till oss och flera andra som nu ska löpa vidare.

Göran tog emot en stafettpinne av sina föräldrar i sitt hem och i Lökvik och han har gett den över till er, till sina barn, barnbarn och barnbarnsbarn. Han tog över stafettpinnar på olika arbetsområden och gav dem vidare till sina efterföljare. Inspirerande och förpliktande stafettpinnar som det gäller att inte tappa utan föra vidare.

¤ När jag fick budet om Görans död var det ändå inte ett bibelord om idrott utan ett annat ord som genast började ljuda i mina öron. Det var ett bibelord som handlar om en tävling och en seger av ett annat slag. Det som jag då började höra var ekot från det här bibelstället:

”Om jag talar både människors och änglars språk, men saknar kärlek, är jag bara ekande brons och skrällande cymbal… Om jag delar ut allt jag äger … men saknar kärlek, har jag ingenting vunnit…”

Det var alltså ord ur ”Kärlekens höga visa” i första korintierbrevets trettonde kapitel som jag började höra. Ordet kärlek är som bekant ett av våra mest slitna ord. Det är så slitet att det likt ett gammalt utnött plagg ofta har förlorat sina färger.

Men hos Göran bevarades de här färgerna på ett helt fantastiskt sätt. De bevarades också under den långa sjukdomstiden efter stroken, då hans liv alltmera begränsades till rullstol och säng och då mången annan skulle ha blivit negativ och bitter. Och det var som om kärlekens färger skulle ha ytterligare klarnat ju närmare han kom det oundvikliga slutet. Det har ni kunnat berätta, ni som vakade med honom de sista dygnen.

Med tacksamhet och glädje tänkte han då på Margareta och alla sina kära och tyckte att han hade det så skönt: ”Oj, oj. Härligt att vara förälskad i Margareta! Finns int na betär! No har vi det bra hördu! Kolkkobra!” Så kunde det låta på Görans dödsbädd.

Också detta djupt personliga och intima får vi tillsammans minnas här i vår lilla krets kring Göran idag. Här får vi nu också minnas hur kärlekens färger målades en sommardag för 60 år sedan då Göran och Margareta vigdes i Karleby kyrka:

Kärleken är tålmodig och god… den vill ingen någon ont… Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den. Kärleken upphör aldrig… nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken.”

John Vikström